Växjö är för en skolmatsprovare lite som distriktet Bourgogne är för en vinprovare – det är svårt att få grepp om. Jag förstår fortfarande inte upplägget riktigt, med många kostchefer utspridda på de olika skolorna och Servicechefen och Kostenheten och…..ja det är lika bra att fokusera på maten, den är enklare att förstå. Förresten; otydligheten har en effekt; skolorna har stor frihet och många kökschefer komponerar sina egna menyner och skriver sina egna lagar och regler. Barnen på Ulriksbergsskolan får promenera till ett servicehus för att äta och där sitter jag också idag. Matsalen är ljus och luftig, men det känns ändå som en tillfällig lösning, lite som att sitta i en entréhall. I köket är det Pia som bestämmer och hon brinner för det här med skolmat, det märks. Saxen hon håller i sin hand är på väg in min mage flera gånge, så mycket hon gestikulerar under vårt samtal. Idag bjuds det på pastagratäng med skinka och den är betydligt godare än vad den ser ut; fet och rund i smaken och med tydlig sälta från skinkan. Även den vegetariska rätten är bra, trots att den har en något plattare smak. Det känns kontrollerat i köket, inarbetat på något sätt och egentligen har jag bara två frågor och de handlar om utbudet: Varför kan inte barnen få två rätter att välja på, precis som de äldre matgästerna (pensionärerna) som äter efter barnen? Och varför är den vegetariska rätten inte tillgänglig för alla barn?

Det här skulle mina tjejer tycka om, tänker jag när jag slår mig ner i den lilla matsalen på Tunaskolan i Lund tillsammans med de minsta barnen, som har en helt egen matsal. Panerad fisk, kokt potatis och hemlagad remouladsås är poppis bland barn, det har jag lärt mig vid det här laget. Enkelt och tydligt, inga krusiduller. Salladsbuffén är dock en besvikelse; burksparris, rårivna morötter, ärtor och vitkål. Tråkigt. Maten på Tunaskolan tillagas på det stora Järnåkraköket (läs recensionen i första numret av magasinet Skolmat&Vänner) som ansvarar för drygt 5500 rätter varje dag. Den panerade fisken kommer från Atria, den är MSC-märkt och smakar knappt någonting. Idag är faktiskt morotsbiffarna från Dafgårds – som inte heller är några höjdare – godare. För en gångs skull har man lyckats med tillagningen, biffarna håller helt enkelt ihop istället för att falla sönder som de brukar göra. Fisken är ändå populär bland mina bordsgrannar, de äter med god aptit och helt klart är det här en smak som de är vana vid. Remouladsåsen är hemlagad och det känns. Den är aningen tunn, men riktigt god. Matsalen är liten och det råder en hjärtlig, bra stämning – mycket beroende på att lärarna sitter vid barnen och äter. Alltid lika roligt att se!

Jag förstår inte riktigt hur Malmö Skolrestauranger tänker. Det är första dagen i skolan för flera hundra gymnasie-elever i Malmö, några av dem ska börja på St Petri mitt i stan och en majoritet av dessa har nog aldrig besökt matsalen tidigare. Det är som en nyöppning av vilken restaurang som helst; nu gäller det att skapa ett gott första intryck, att visa vad man går för. Skulle jag basat över menyn skulle jag se till att anstränga mig lite extra. Men vad händer. Jo, Malmö Skolrestauranger bestämmer sig för att servera pytt i panna från Servera. En grå, kladdig, smaklös historia som inte går att rädda med all ketchup i världen. Jag tycker synd om de nya eleverna. Första dagen i ny skola och man möts av det här. Ansvaret vilar tungt på de som bestämmer och på Borgarskolan några hundra meter bort, vars kök trots allt lagat maten. Jag vet att det inte är en vanlig dag i skolan, att det är svårt att beräkna antalet gäster och att…..ja det finns säkert många förklaringar. Men det spelar ingen roll. Nu står de uppklädda, nervösa, nya eleverna i kön och de är värda större engagemang än så här. Personalen på St Petri kan inte göra så mycket. Det här känns ändå som ett öppet och lyhört kök som har rätt inställning till sina matgäster. I vanliga fall. Men i dag kan man inte göra mycket åt maten, vilket måste kännas meningslöst. När jag lämnar skolar är jag både arg och ledsen. Det smakar fett och salt i munnen – en unken eftersmak som får mig att må illa. Den här skolan ska jag besöka igen, jag är nämligen övertygad om att de kan bättre. Idag var det riktigt, riktigt illa.

I morgon börjar mina egna flickor i skolan i Malmö. Och andra skolor runt om i Sverige är redan igång. Jag sätter igång direkt, det är ett måste med tanke på att hur många skolor som bjudit in mig. Snart kommer även första numret av Skolmat&Vänner – Sveriges första tidning som fokuserar 100% på skolmaten. Första numret innehåller skolkökstester, vilket gör det möjligt för mig att prova ännu fler skolor. I veckan blir det Malmö, Lund och Växjö; återkommer med recensionerna inom kort!

Efter 82 luncher är det dags för välbehövlig vila. Eller rättare sagt: hårdträning! Det är ett par extrakilon som ska bort under sommaren. Sen är det dags att avsluta med 18 besök under hösten. Det blir svårt att välja. Jag är i skrivande stund inbjuden av 490 skolor runt om i Sverige. Ett tecken på att det finns mycket stolthet i svenska skolkök. Ha en skön sommar, hörs igen i augusti!

Nu förstår jag varför kostchefen Anita Broddesson var så angelägen om att bjuda mig till Klippan. Efter två besök förstår jag att Anita har höga ambitioner med sina skolkök och snart stundar en upphandling och jag vet att Anita kommer att lägga ribban högt. “Anbudet är ryggraden för vår kvalitet, därför får aldrig priset vara avgörande. Kriterierna om vad som gäller för tilldelning måste vara tydliga”, säger Anita. “Kvalitet , leveranssäkerhet och lagervaror är viktigare. Jag förstår faktiskt inte alls kollegor som går i fällan och låter priset avgöra.” På Snyggatorpsskolan är man på hugget när det gäller att fånga upp ambitionerna från kostchefen och man tycker om sitt jobb, det syns på långa vägar. När jag kommer på besök i dag håller man på att testa olika fiskrätter och jag får alltså plocka av en riktig fiskbuffé. Först en vit fisk, antagligen hoki, som ligger under ett täcke av örter. Direkt från Servera kommer den och jag minns den väl från 70-talet. Den är faktiskt god, vilket förvånar mig lite. Sen en hemlagad fiskgratäng som också är smaskig, även om köket varit lite väl blyga med såväl saltet som svartpepparn. Lite citron hade också varit gott! Sen färdigpanerad strömming. Men där dog min entusiasm. Det här är en skymf mot den äkta varan, även om jag förstå intentionen att lära barnen äta strömming. Det här kan ha motsatt effekt: om de smakar den här strömmingen kommer de aldrig att försöka igen, det lovar jag. Den hoppas jag inte kommer upp på menyn i höst! Till denna fisktrio serveras ett riktigt gott potatismos som tjejerna gjort själva i köket; det är perfekt kryddat och har en mjuk fin konsistens; ett riktigt potatismos alltså, så glad jag blir! Även en vegetarisk rätt serveras; samma grund som fiskgratängen men med någon form av laxfärgad quornfilé i botten. Och som om inte det vore nog har man också serverat en kötträtt, får jag veta. Men den är slut. Salladsbuffén är helt klart godkänd, även om den är chanslös mot Ljungbyhedsskolans. Totalbetyget blir ändå högt; man anstränger sig, man är nyfiken och man vill bjuda eleverna på god mat. Det räcker långt tycker jag; bra jobbat!

Det kan inte sägas mycket bättre; “Vegetariskt för alla” är inte bara en uppmaning till ALLA elever att smaka på den vegetariska rätten (morotsbiffar från Dafgårds); vilket bör vara en självklarhet på alla skolor! De som gömmer undan de vegetariska alternativet i ett värmeskåp, öronmärkt för dokumenterade vegetarianer, ska tänka om direkt. Lappen “Vegetariskt för alla” är också en påminnelse till den som passerat grönsaksbuffén utan att ta för sig. Den generösa grönsaksbuffén är nämligen så långt ifrån slentrianbufférna du kan komma; den här är skapad av någon med intresse, kunskap och passion och jag slutar räkna när jag kommit till 15 olika sorter; linser, ärtor, tomater, morötter, bönor och olika röror som får det att vattnas i munnen på mig. Det här är en av årets gröna höjdpunkter! Varmrätten är också bra, men långt ifrån så bra som grönsaksbuffén. Fiskfilén är en hoki från Feldts (ständigt detta Feldts!) och den har gått minst 4-5 Rationalminuter för länge, tyvärr. Man har ändå kryddat den bra och den är snyggt upplagd; ögat får alltså sitt men knappast smaklökarna. Såsen är godkänd, även om konsistensen är tråkig. “Kolla såsen”, säger en liten tjej och slår näven i bordet; “Den dallrar när bordet rör sig.” Och hon har helt rätt såklart. På Ljungbyhedsskolan har man stor respekt för sina matgäster, det märks direkt när du anländer. Personalen är närvarande, vänlig, lugn, vaken. Det är en matsal som känns enkel, i positiv bemärkelse. Det är lätt att trivas här, även om man bara är på snabbesök som jag, och mycket tror jag beror på närvaron av såväl pedagogisk personal och köksdito. Och salladsbuffén som sagt; den kan få vilken tråkig fiskanrättning som helst att blomma ut, tack för det!

I morse väcktes jag av Radio Skaraborg som ville göra en intervju, klockan var bara 07.15 på morgonen. Det var bara att gnugga sig i ögonen och leta fram rätt ord för att beskriva mina tre besök i Skövde, dagen före. Någonstans mitt i intervjun, som var en direktsändning, lovade jag att åka förbi Skara för att kolla upp vad Bert Karlsson lyckats med i sina egna skolkök. Sagt och gjort. På väg hem från Källby stannade jag till vid Djäkneskolan, som ligger i skuggan av den vackra domkyrkan i Skara. Idag serverar man en soppa på köttfärs, tillagad i Centralköket i Skara, precis som all annan skolmat i stan. Här finns det alltså inte en enda skola med eget kök! Soppan då; ja den såg ut som köttsoppan gjorde på 70-talet och även smaken var sig lik. Sen fanns det ett vegetariskt alternativ, en gul grönsakssoppa med exotisk, rund, fin smak: men den var inte tillgänglig för alla elever – bara för “de riktiga” vegetarianerna och den skånska provsmakaren. Det här är inte okej; en skola ska erbjuda eleverna två sorters rätter, varje dag. Det är det minsta man kan kräva av ett skolkök år 2010. Även salladsbuffén var bortplockad idag. Anledningen: det serverades soppa. En förklaring jag inte förstår alls. Matsalen då; jodå, liten och mysig och med närvarande, trevlig personal som gör vad man kan för att förklara hur det ligger till. En annan udda sak; man serverar bara Smör till brödet. Inte Bregott och absolut inte Lätt&Lagom; utan Smör i små miniförpackningar som man omsorgsfullt delat på för att minska svinnet. En annan sak som kostchefen kanske kan svara på: varför allt detta kött? Fyra av veckans fem dagar, vecka efter vecka, får barnen i Skara äta kött; bara en dag i veckan blir det fisk. Personalen förklarar det med att en majoritet av barnen föredrar kött. Men resten då? Vem tänker på tjejerna och killarna som föredrar fisk och grönt? Tur att resan hem till Helsingborg var lång; det fanns nämligen mycket att tänka på efter besöket i Skara. Mycket bra saker. Och några dåliga.

Den tredje skolan i Skövde. Och den tredje tallriken med äggnudlarna som jag redan nu är trött på att kommentera. De var helt enkelt inte bra. Trötta i konsistensen och meningslösa i smaksättningen. Inte kökets fel däremot, det här måste menyskaparna ta sitt ansvar för. Nog om nudlarna alltså. Billingskolan ligger på Billingens sluttning som är Skövdes välkända gräddhylla; det är en relativt liten skola som får sin mat från Rydskolan, lite längre bort, långt bort från allt vad gräddhyllor heter. En intressant iakttagelse för dig som orkar sätta dig in i Skövdes sociala strukturer. Nåväl. I det lilla mottagningsköket på Billingskolan lyckas man ändå trolla fram en riktigt okej salladsbuffé, där bönröran vinner både i utseende och i smak. (Glömde fråga vad äpplesmaken kom ifrån!) Här får gästerna nöja sig med en sås, en kall vitlökssås som är god till nudlarna och som helt klart bidrar till att göra den här rätten ätbar. Som alternativ finns både helvegetariska nudlar och dito med kyckling. Jag provar allt, även om jag vid det här laget börjar bli ganska mätt. Efter lunchen bjuds jag på kaffe och en pratstund med tjejerna i köket, som berättar att Billingskolan kan få ett utbyggt kök om två år; ett så kallat kombinationskök. “Det är jättetråkigt att inte få laga maten själv”, säger Lisa med många Skövdeskolor på sitt CV. Jag förstår henne (och alla andra kokerskor som jobbar i mottagningskök) helt och hållet. En bisarr tanke, det här med mottagningskök. Visst, jag förstår problematiken och den ekonomiska verkligheten, men det är ju självklart att alla kök ska vara riktigt kök. Efter tre besök i Skövde kan jag inte låta bli att utse en vinnare: frågar du mig får det bli Vasaskolan; mycket för det nybakade brödet, de goda såserna och ett salladsbord som var precis som ett salladsbord ska vara; gott och variationsrikt!